Nuolja - en sällsam historia.

Nuolja är ingen backe - det är ett fjäll. Så säger Kjell Eriksson, en av de första skidlärarna i Abisko. En bra dag på Nuolja är ett möte med fjället.

Du väljer själv väg ner, efter dina och bergets förutsättningar. Terrängen är varierad, från de öppna ytorna på Ängarna till de utmanande konvexa branterna på båda sidor om liften. Här finns många tillfällen att känna hur backen försvinner ur sikte när det sakta blir brantare och brantare. Fjället har också en del lekfull skogsskidåkning i raviner och många ställen för klippdropp. För tät skog? Nej inte alls, när man väl har lärt sig hitta lite grand. Nyckeln är att lita till transporterna, som tar dig tillbaks till liften både från norra och södra sidan av skidområdet.

Att åka på Nuolja behöver inte vara svårt. Redan på fyrtiotalet höll man skidtävlingar här - i läderkängor och med träskidor. Efter svenska förhållanden är Nuolja ett lavinfarligt berg. Orsaken är samma som gör det till ett spännande skidfjäll – vinden som ger oss mycket snö och de konvexa sluttningarna. När rallarna byggde malmbanan för drygt hundra år sedan beslöt man att lägga rälsen i en tunnel under Nuolja, just för att undvika snöras.


Skidåkning i nationalpark.
På Nuolja kan man som enda plats i Sverige åka lift i en nationalpark. Tillståndet var inte lätt att få, det krävdes att både riksdagen (?) och kungen lämnade sitt godkännande. När nationalparken i Abisko bildades var en av anledningarna att man ville bevara och visa de lappländska fjällen för folket. Det var precis vad STF:s arbete i fjällen handlade om, och i Abisko var man före nationalparken. Det blev avgörande för tillståndet. Att driva en skidanläggning i en nationalpark ställer höga krav. Vi måste ta extra hänsyn till den natur vi har omkring oss. Vi kan till exempel inte röja nya nedfarter hur som helst, och när det behövs sprängas i snön för att bekämpa laviner behöver vi särskilda tillstånd. För oss känns det ändå bra att just vårt fjäll är utvalt för att bevaras så oförstört som möjligt för framtiden.

Linbanan skapade rubriker från första stund: Landshövdingen nära hamna i skyddsnätet, kunde man läsa det i Norrbottenskuriren i februari 1966. Landshövdingen var i Abisko för att inviga Sveriges längsta linbana. Men den gick fortare än den gode landshövdingen var beredd på. När han väl lyckat sig kravla upp i korgen blev han den första gästen att ta snabbaste vägen upp på Nuolja.

Allt började med en längtan efter mer snö och längre vintrar. När barmarken börjar komma fram nere i dalen på våren finns det fortfarande mycket snö på fjället vid Slåttatjåkka och Nuolja. STF ville förlänga skidsäsongen och öppna upp nya områden för turskidåkning med hjälp av linbanan. Utförsåkningen som sport växte också på 1960-talet, även om det skulle dröja några år till Stenmarkboomen. I efterhand har det visat sig att linbanan varit minst lika populär sommartid, en genväg upp till kalfjället och en härlig plats att njuta av midnattssolen.

Sten Brander var platschef i Abisko när liften byggdes. Han kom till Abisko för första gången som jägarsoldat under andra världskriget.
- Vi åkte mycket på Nuolja under krigstiden, men det var på ett helt annat sätt än idag. Det var inte tal om parallellsvängar , utan mest åka utför efter förmåga och bromsa med stavarna. Då var det läderpjäxor och träskidor som gällde.
Sten minns också den första skidtävlingen. Den kallades Nuoljabragden.
- Det var i slutet av 40 talet, jag var med och trampade banan för att få jämnare snö för åkarna..

Det här var långt innan pistmaskinerna. Banan gick över branten ned i ravinen i Rihtunjira. Där hade man röjt ett målområde i skogen.
Abisko IK behöll namnet Nuoljabragden när man körde slalomtävlingar på 1960- och 1970-talet. Men fjället lockade skidåkare långt innan liften. Det berättas om skidälskande Abiskobor som röjde i björkskogen på kvällar och nätter. De gick upp för varje åk. Och tittar man noga hittar man smala gator i skogen som är svår att förklara. Redan på 1930-talet fanns en uthuggen nedfart på Nuolja.


Ski bum i Abisko
Bosse Backes historia i Abisko är precis lika gammal som liften, han flyttade hit som 9-åring 1966.

- I början fanns ingen pistmaskin, utan ungarna i skolan fick hjälpa till att trampa backen inför tävlingar, berättar Bosse.
Från mitten av 1970- talet var han och några andar killar i byn Abiskos egna ski bums.

- Jag jobbade på Banverket och var på fjället i stort sett jämnt när jag var ledig. Ibland var vi till Gränsen och Björkliden, men oftast var vi här. Då var det lika vanligt att personalen därifrån kom hit och åkte. På helgerna körde vi frivilliga offpistguidningar och visade Rihtunjira, Bullen och de andra fina åken på fjället.

Kjell Eriksson, Falun var tillsammans med Henrik Husberg Abiskos första skidlärare. Han har utbildat sig till skidlärare i Österrike och jobbat som skidinstruktör och tränare runt om i Sverige. Men han har kommit tillbaka till Abisko under alla år. Varför?

- Här får man åka på vanlig snö, och den har alltid räckt till. Det är ingen konstsnö och det är aldrig uppkört, säger Kjell.
Kjell har åkt eller varit funktionär i varje storslalomtävling i Abisko. Det var länge sedan nu det var storslalom på Nuolja, men vi kanske får se Kjell i friåkningstävlingen Uvyrdslom?


Nystarten
År 2000 bestämde sig STF för att göra en nysatsning på skidåkningen i Abisko - Nuolja Offpist. Det är också en unik satsning på kunskap om laviner och på att göra offpiståkningen säkrare. Här kan du åka krävande offpist i snö som kontrolleras av skidpatrullen varje dag. Detta gäller så länge du åker inom skidområdet. Abisko har de senaste åren blivit något av ett svenskt centrum för kunskap om laviner. Skidpatrullen anlitas till exempel av Banverket för att skriva lavinprognoser och bedöma riskerna för järnvägen. Här kan man också gå lavinkurser för att lära sig åka offpist på ett säkert sätt.


Blå hålet
Abiskos blå hål är inte bara en reklamslogan. Stanna en tid i Abisko och du kommer själv få se hur ofta luckan i molnen precis ovanför Abiskodalen dyker upp. Det borde betyda att det regnar och snöar mindre i Abisko än på andra platser. Det stämmer, men trots det är det gått om snö på Nuoljas sluttningar. Den kommer med västvinden, den klart dominerande vinden i svenska fjällen. Nuoljas form med konvexa sluttningar är också perfekta för att samla snö.

Längtar du till fjället bortom backen är Abisko linbana förstås fortfarande snabbaste vägen upp på kalfjället. Här startar leden till Björkliden och Glidaren som tar dig ner i fjälldalen Kårsavagge. Sommaren bjuder på underbara fjällhedar uppe på kalfjället, och sex veckor om året lyser midnattssolen på toppen av Nuolja. Precis som för fyrtio år sedan. Åren går men berget består. I fyrtio år har linbanan tagit människor upp på Nuolja, för att åka skidor, gå på sommarfjället eller se midnattssolen. Skidåkningen på fjället började tidigare än så.

Petter Palmgren - journalist och Abiskovän